Vi kommer dagligen i kontakt med människor som tvivlar på att homeopati fungerar, men också med andra som är absolut säkra på dess positiva effekter. De sistnämnda är oftast människor som varit med om att de själva eller någon nära anhörig tillfrisknat på ett häpnadsväckande sätt efter behandling med homeopatiska läkemedel.
Text: Dr George Loukas www.georgeloukas.info
Även om de flesta läkare inte accepterade homeopati, så var homeopaterna säkra på att de homeopatiska preparaten var effektiva och brydde sig därför inte så mycket om att bevisa det som dom själva ansåg vara självklart, för eventuella ”skeptiker”. Av den anledningen har den homeopatiska forskningen mest ägnat sig åt experiment med avsikt att öka kunskapen inom homeopatins farmakologi, genom att studera hur vissa substanser verkar, än med att försöka bevisa att de homeopatiska medlen verkligen är effektiva.
Homeopati kritiseras ofta för att använda preparat utan att egentligen känna till sättet på vilket dessa påverkar kroppen. Men såndant sker inte bara inom homeopati. Det finns än idag konventionella mediciner som förskrivs av läkare med positiva resultat för hälsan men där man fortfarande inte riktigt känner till den exakta verkningsmekanismen. Som exempel kan aspirin och vissa antibiotika nämnas, som ofta ordineras av läkare medan det exakta sättet de verkar på förblir okänt.
För att bättre kunna förstå hur ett homeopatiskt läkemedel fungerar är det nödvändigt att nämna en erkänd lag inom farmakologin. Enligt denna lag uppvisar varje läkemedel två olika verkningsskeden beroende på mängden som ges. Enligt olika forksingsresultat har det upprepade gånger konstaterats att ett läkemedels effektivitet inte ökar i och med att doseringsmängden ökar. Det har visat sig att mycket små mängder av ett ämne egentligen verkar på exakt motsatt sätt jämfört med stora mängder. Som exempel kan nämnas att den mängd atropin som läkare oftast ordinerar hämmar det parasympatiska nervsystemet och resulterar i uttorkning av slemhinnorna medan mycket små mängder atropin ökar slemhinnornas utsöndring.
1870 Ovannämnda lag formulerades av Hugo Schulz och Rudolf Arndt och kallades Arndt – Schulz lag. Den omnämns än idag i medicinska ordböcker. Dessa forskare upptäckte att svag stimulans påskyndar fysiologisk aktivitet medan medelstark stimulans hämmar den och stark stimulans upphäver den. En liten koncentration jod, brom, kvicksilverklorid och arseniksyra främjar exempelvis utvecklingen av jästsvamp, medan en medelstark mängd av samma ämnen hämmar den och en stor mängd får den att upphöra.
Den första officiellt nedtecknade studien rörande homeopatins effektivitet ägde rum på 1800-talet, när en koleraepidemi bröt ut, kring 1850. När dödsantalet bland kolerapatienterna på Londons olika sjukhus offentliggjordes i riksdagen hade de uppgifter som avsåg de homeopatiska sjukhusen uteslutits. En riksdagsledamot framhärdade att även de fakta som avsåg de homeopatiska sjukhusen borde presenteras. Tack vare hans intervention kunde information rörande homeopatins effektivitet i bekämpning av kolera föras vidare. Enligt dessa uppgifter dog 16,4 % av de kolerasmittade patienterna på det homeopatiska sjukhuset i London, medan alla andra sjukhus hade en dödlighet på 51,8%.
De mest betydande försöken att bevisa de homeopatiska läkemedlens effektivitet har ägt rum under det senaste seklet. Nedan omnämns några studier som avser forskning rörande homeopatiska läkemedel och som bevisar att de är effektiva.
I den första gruppen av studier jag här kommer att presentera har de homeopatiska läkemedlen föreskrivits individuellt för varje patient. År 1991 utförde tre holländska medicinprofessorer en meta-analys av de kliniska studier som gjorts de senaste 25 åren och där homeopatiska läkemedel använts. De publicerade sina resultat i Britsh Medical Journal. (J.Kleijnen, P. Knipschild,G. Ter Riet, “Clinical Trials of Homoeopathy” British Medical Journal, February 9, 1991, 302:316-323).
Denna meta-analys omfattade totalt 107 kontrollerade studier av vilka 81visade att de homeopatiska preparaten var effektiva, 24 visade att de inte var det och av 2 kunde inga slutsatser dras. Professorerna anmärkte att ”mängden positiva resultat kom som en överraskning för oss”. De kom närmare bestämt fram till följande:
- 13 av 19 studier visade på framgångsrik behandling av infektioner i de övre luftvägarna.
- 6 av 7 studier visade positiva behandlingsresultat av andra infektioner.
- 6 av 7 studier visade en förbättring i samband med sjukdomar i matsmältningssystemet.
- 5 av 5 visade framgångsrik behandling av pollenallergi
- 5 av 7 visade att patienter återhämtade sig fortare efter operation i magtrakten.
- 4 av 6 visade på positiva effekter vid behandling av reumatiska åkommor.
- 18 av 20 visade på positiva resultat i samband med behandling av smärta eller skada.
- 8 av 10 visade på positiva resultat i samband med lindring av psykomentala problem.
- 13 av 15 visade på positiva resultat vid behandling av diverse andra åkommor.
Även om andelen positiva resultat vad gäller de homeopatiska läkemedlens effektivitet i dessa studier var hög, var de flesta av dem mer eller mindre bristfälliga. Forskarna hittade, trots allt, 22 mycket precisa studier varav 15 visade att de homeopatiska preparaten var effektiva. Det intressanta är att det i 11 av de 15 absolut bästa studierna konstaterades att andelen studier där de homeopatiska läkemedlen visade sig vara effektiva steg, ju bättre utformade studierna var.
Bristfälliga studier förekommer naturligtvis inte bara inom homeopati. Även studier inom konventionell medicin uppvisar ett liknande antal bristfälliga studier. De holländska forskarna kom alltså fram till följande: ”Bevisen som presenteras i denna meta-analys är troligen tillräckliga för att homeopati ska kunna erkännas som en välgrundad behandlingsmetod med konkreta indikationer.”
En annan studie rörande effektiviteten av homeopatiska läkemedel var en enskild studie som undersökte behandlingen av astma med homeopatisk medicin. (David Reilly, Morag Taylor, Neil Beattie, et. al., ”Is Evidence for Homoeopathy Reproducible?”. Lancet, December 10, 1994,344:1601-6).
Forskare vid universitetet i Glasgow använde sig av vanliga allergitester för att fastställa vilka ämnen som astmatiska patienter var mest känsliga för.
Efter det att ämnena fastslagits, delades patienterna in i grupper som skulle behandlas antingen med homeopatisk medicin eller med placebo. Till de patienter som behandlades med homeopati gavs substansen de var mest känsliga mot potenserad i 30e hundradelsgraden (det vanligaste ämnet var kvalster från damm i hemmet). Personerna som deltog i studien undersöktes både av homeopatiska läkare och läkare i konventionell medicin. Studien visade att 82% av de patienter som behandlats med homeopatiska preparat mådde bättre, medan bara 38% av de som fått placebo kände någon liknande förbättring.
En annan studie som publicerats i American Journal of Pediatrics undersökte användningen av homeopatiska läkemedel vid behandling av diarré hos barn. (Jennifer Jacobs, L. Jimenez, Margarita, Stephen Gloyd, ”Treatment of Acute Childhood Diarrhea with Homeopatic Medicin: A Randomized Clinical Trial in Nicaragua”, Pediatrics, May 1994, 93,5:719-25). Över 5 miljoner barn dör varje år av diarré framförallt i utvecklingsländer.
Den här dubbel-blinda studien som omfattade 81 slumpmässigt utvalda barn utfördes i Nicaragua i ett samarbete mellan Washingtons och Guadalajaras universitet. Resultaten visade att de homeopatiska preparaten, som utfärdats enskilt för varje barn, både kliniskt och statistiskt sett märkbart förbättrade barnens tillstånd jämfört med de barn som fick placebobehandling. Barnen som behandlats med homeopatiska medel tillfrisknande 20% fortare än de barn som fått placebobehandling. De mest sjuka barnen visade störst gensvar på behandlingen. I studien användes totalt arton olika homeopatiska läkemedel som framtagits enskilt i enlighet med varje barns symptom.
I Italien utfördes en annan studie beträffande effektiviteten av homeopatisk behandling av migrän där sextio slumpmässigt utvalda patienter deltog i en dubbel-blind studie. Patienterna besvarade regelbundet ett frågeformulär där de beskrev huvudvärken och angav hur ofta den förekom och hur stark den var. (Bruno Brigo and G. Serpelloni, “Homeopathic Treatment of Migraines: A Randomized Double-blind Controlled Study of 60 Cases”, Berlin Journal on Research in Homeopathy, March 1991, 1,2:98-106).
De fick homeopatisk medicin, en enkel dos utspädd i 30e potensgraden, som upprepades fyra gånger med ett uppehåll på två veckor. Åtta läkemedel valdes ut och terapeuterna tilläts ge vilka som helst av två läkemedel till varje patient. Bara 17% av de patienter som fått placebo märkte lindring av sina symptom, medan tillståndet förbättrades på hela 93% av de som fått homeopatisk behandling.
En annan studie rörande homeopatiska läkemedel utfärdade enskilt för varje patient undersökte effektiviteten av homeopatisk behandling i samband med rheumatoid artrit (ledgångsreumatism). (R. G. Gibson, S. Gibson, A. D. MacNeill, et al., “Homeopathic Therapy in Rheumatoid Arthritis: Evaluation by Double-blind Clinical Therapeutic Trial”, British Journal of Clinical Pharmacology, 1980, 9:453-59).
Studien omfattade fyrtiosex patienter. Två homeopatiska läkare ordinerade homeopatiska läkemedel enskilt framställda för varje patient. Bara hälften av patienterna fick de verkliga preparaten medan andra hälften fick placebopiller. Studieresultaten visade att 82% av de patienter som intagit homeopatiska läkemedel märkte en förbättring av sina symptom, medan bara 21% av de som fått placebo märkte en liknande förbättring.
Förutom de studier som grundar sig på enskilt utfärdade homeopatiska läkemedel finns det en annan forskningsmetod där enskilda medel testas, beroende på orsaken. Vi vet att när en toxisk faktor påverkar personer av olika konstitutionstyp så uppstår symptom som beror på själva faktorn oberoende av konstitutionstypen. Personer som blivit bitna av en giftig orm uppvisar exempelvis liknande symptom även om deras konstitutionstyper är olika. Nedan beskrivs några studier som gjorts med utgångspunkt från orsaken.
Under andra Världskriget finansierade den brittiska regeringen en dubbel-blind kontrollerad studie som utfördes i två olika städer (London och Glasgow) som gav liknande resultat. (R.M.M. Owen and G.Ives, “The Mustard Gas Experiments of the British Homeopathic Society: 1941-1942”, Proceedings of the 35th International Homeopathic Congress, 1982, 258-59).
Studien utfördes på frivilliga som utsattes för brännskador orsakade av neurotoxiska kemiska vapen, så kallad “senapsgas”, och vilka därefter behandlades med homeopatiska läkemedel. Behandlingen bestod av Mustard gas 30CH som gavs i förebyggande syfte, samt Rhus toxicodendron 30CH och Kali bichromicum 30CH som primär behandling. Alla personer som fick homeopatisk medicin visade märkbar förbättring.
Här bör även nämnas att forskarna också provade effektiviteten av Opium 30CH, Cantharis 30CH och Variolinum 30CH som inte visade sig vara särskilt effektiva. Om studien bara hade omfattat dessa sistnämnda homeopatiska preparat skulle forskarna kunnat anta att homeopatisk behandling inte alls är effektiv vid brännskador som orsakats av senapsgas. Nyckeln till adekvat homeopatisk behandling var och kommer alltid att vara fastställande av lämpligt läkemedel.
En annan sjukdom där behandling med homeopatiska läkemedel gett positiva resultat är diabetisk retinopati. (Zicari, et al., « Valutazione dell’azione Angioprotettiva di Preparati di Arnica nel Trattamento della Retinpatia Diabetica », Bolletino Oculistica, 1992, 5:841-848).
Retinopati är en komplikation som kan uppstå vid diabetes. Näthinnan blir inflammerad och detta resulterar i synrubbningar, ödem, vätska som läcker från ögat och i vissa fall blödning i näthinnan. I den här dubbel-blinda studien behandlades de 60 patienterna med Arnica 5CH. Resultaten visade att 47% av patienterna som fått Arnica 5CH uppvisade en förbättring av centrala blodtillförseln i ögat, medan bara 1% av de som behandlats med placebo visade på liknande förbättring. De patienter som fick homeopatisk behandling uppvisade även förbättring av blodtillförseln till andra delar av ögat, medan bara 1,5% av gruppen som fick placebo visade på liknande förbättring.
I Frankrike är det populäraste läkemedlet för behandling av influensa egentligen ett homeopatiskt preparat. Anas barbariae 200CH, vars namn på marknaden är Oscilloccinum TM, är mycket effektivt, speciellt under influensans inledningsfas. En dubbel-blind studie som omfattade 478 patienter som led av influensa inleddes. (J:P:Ferley, D.Zmirou, D.D’Admehar, et al., ”Controlled Evaluation of a Homoeopathic Preparation in the Treatment of Influenza-like Syndrome”, British Journal of Clinical Pharmacology, March 1989, 27:329-35).
Studien visade att dubbelt så många personer som fått homeopatisk behandling tillfrisknade från influensan inom 48 timmar jämfört med de personer som fått placebo.
Även om medicinen var effektiv i alla åldersgrupper så konstaterades det att personer under 30 år visade större gensvar på behandlingen jämfört med de som var äldre. Dock kunde dess effektivitet mot avancerade influensasymptom inte bevisas. Här hade det varit bättre att använda homeopatiska läkemedel som angriper varje symptom för sig