Text: prövningsmetodik Del 1 av Jeremy Sherr

Prövningarnas dynamik och metodik
Skriven av Jeremy Sherr

Översatt av ArcanumSkolan

Nödvändigheten av att genomföra prövningar

Prövningar är de grundpelare som homeopatin vilar på.
Utan noggranna prövningar blir alla indikationer som leder fram till en förskrivning i bästa fall osäkra gissningar, i värsta fall rena påhitt. Det finns inget annat sätt att förutsäga effekten av någon substans som ges som homeopatisk medicin med någon som helst exakthet, och användandet av signaturläran, toxikologi eller rena fantasier kan inte komma i närheten av den exakta kunskap vi får genom en prövning. Som Hahnemann säger i Organon §21:

……..therefore, we have only to rely on the morbid phenomena which the medicines produce in the healthy body as the sole possible revelation of their in-dwelling curative power…….(1)
(….Vi har bara därför att notera de sjukliga yttringar, som den enda möjliga källan till information om deras inneboende läkande krafter……)

Och §110:

…..for the pure, peculiar powers of medicines available for the cure of diease are to to be learned neither by any ingenious a priori speculations, nore by the smell, taste or appearance of the drugs, nor by their chemical analysis, (1)
(…..varken genom spetsfundig snusförnuftighet a priori, eller genom läkemedlens lukt, smak eller utseende, ej heller genom kemisk bearbetning eller blandning (recept) kan medlens säregna läkande krafter igenkännas.

Allt som sagts här ovan ger oss en bra anledning att genomföra grundliga och omfattande prövningar. Men, hur kan fler prövningar vara till nytta för homeopatin, då det redan finns så många homeopatiska läkemedel? Materia medica är full av mindre läkemedel som används sällan. Ännu ett homeopatiskt läkemedel kan ses som en extra börda för våra överfulla materia medicor och repertorier.

I Chronic diseases, föreslår till och med Hahnemann själv att prövningar av nya mediciner inte kommer att lösa alla våra problem.

What was the reason for the thousands of unsuccessful endeavours to heal the other diseases of a chronic nature so that lasting health might result? Might this be caused, perhaps, by the still to small number of homeopathic remedial means that have so far been proved as to their pure action? The followers of homeopathy have hitherto consoled themselves; but this excuse or so-called consolation never satisfied the founder of homeopathy- particulary beacause even the new additions of proved valuable medicines, increasing from year to year, have not advanced the healing of chronic (non-veneral) diseases by a single step….(2)
(Vad var orsaken till de tusentals misslyckade forsök att läka de andra sjukdomarna av kronisk natur, så att beständig hälsa kunde uppnås? Kan detta möjligen orsakas av att det ännu är för få homeopatiska mediciner hittills har prövats gällande deras verkan. Homeopatins anhängare har hittills tröstat sig; men denna ursäkt eller så kallade tröst har aldrig tillfredsställt homeopatins grundare, speciellt då till och med de nya tilläggen av prövade värdefulla mediciner, ökar år från år, inte har ökat botandet av kroniska (ej veneriska) överhuvudtaget.

Vad Hahnemann menar med detta är att utan kunskapen om sjukdomars och botandets innersta natur, hjälper det egentligen inte att känna till fler mediciner. God kunskap om materia medica är bara en aspekt på homeopatin och ingen ersättning för filosofin. Det var Hahnemanns avsikt att vi skulle fortsätta att genomföra kvalitativa prövningar, som framgår av §145 i Organon:

Of a truth, it is only by a very considerable store of medicines accurately known in respect of these their pure modes of action in altering the health of man, that we can be placed in a position to discover a homeopathic remedy, a suitable artificial (curative) morbific analogue for each of the infinitely numerous morbid states in nature, for every malady in the world. (1)
(Givetvis behövs ett mycket betydande antal prövade läkemedel, för att vi bland dem skall finna det rätta homeopatiska läkemedlet för var och en av de oändligt många sjukdomstillstånden I naturen – ett analogt medel med en konstgjord läkande sjukdomskraft.

Och i en fotnot från samma paragraf:

But what shall we not be able to effect in the way of curing in the whole extent of the infinitely large domain of disease, when numbers of accurate and trustworthy observers shall have rendered their services in enriching this, the only true materia medica, by careful experiments on themselves!  The healing art will then come near the mathematical sciences in certainty. (1)

Han förklarar att i fall där simillimum inte har prövats, tvingas vi förskriva med mindre noggrannhet.

It sometimes happens owing to the moderate number of medicines yet known with respect to their true, pure action, that but a portion of the symptoms of the disease under treatment are to be met with in the list of symptoms of the most appropriate medicine, consequently this imperfect medicinal morbific agent must be employed for lack of a more perfect one. (1) Organon §162.
(Även bland de ännu fåtaliga läkemedel, vilkas rena verkningar är ordentligt kända kan det inträffa att endast en del av den behandlade sjukdomens symptom påträffas i det lämpligaste läkemedlets symptomlista. Följaktligen måste då denna ofullkomliga läkedelspotens användas i brist på bättre.

Därför, när ett nytt homeopatiskt läkemedel är prövat någorlunda väl, kommer det att bota en grupp av fallen som fram till dess bara delvis kunde ha täckts in av befintliga homeopatiska mediciner. Till exempel så förskrevs tidigare många Scorpion fall som de mycket närliggande Anacardium eller Platina med begränsad framgång, vilket ofta leder till det olyckliga införlivandet av ”lånade” data in till den snarlika homeopatiska medicinen, vilket resulterar i en förvrängning av vår materia medica. Så snart homeopater lär känna en nyligen prövad homeopatisk medicin, blir den mer och mer använd, för att inget annat kan ta dess plats, precis som att inget annat kan ersätta Lachesis eller Pulsatilla.

Hur många av oss har sett en mycket bra läkning med Lachesis? Jag tänker ofta på att om Hering inte hade prövat Lachesis, skulle vi ha ordinerat Nux Vomica eller hyoscyamus , med mindre tillfredställande resultat. Tänk om Hahnemann i själva verket bara hade gjort 25 prövningar? Vi stödjer oss fortfarande mycket på Hahnemanns prövningar för att de var av god kvalitet. Jag fick nyligen frågan ”hur visste Hahnemann vilka mediciner han skulle pröva, eftersom de flesta av hans mediciner har blivit polycrester?  Svaret finns inte inom valet av substans, utan i prövningens kvalitet. En grundlig prövning kommer att leda fram till en väl avvägd homeopatisk medicin. Enligt min uppfattning så är en bra prövning värd tio ytliga prövningar.

Kent säger:

The materia medica  is to be developed by careful and thorough provings of new drugs; we repeat careful and thorough provings, for most of the modern provings are worthless, having been carelessly and improperly made. One is afraid to prescribe upon them; afraid to trust valuable lives to such careless work. How differently do we feel when we prescribe one of the old, reliable remedies? Then security begets quiet reliance and success crowns our efforts. (3)
(Materia medica ska utvecklas genom noggranna och grundliga prövningar av nya läkemedel, vi upprepar; noggranna och grundliga prövningar, för de flesta moderna prövningarna är värdelösa, har genomförts slarvigt och felaktigt. Man är rädd att förskriva efter dem; rädd att anförtro värdefullt liv till så slarvigt arbete. Så annorlunda det känns när vi förskriver ett av de gamla, pålitliga läkemedlen. Då föder säkerheten en stilla pålitlighet och framgång kröner våra ansträngningar). (3)

Vartefter tiden gått sedan Hahnemanns dagar, har prövningarnas kvalitet försämrats. Hering, Wells och andra 1800-tals homeopater genomförde mycket bra prövningar, men sedan Kents dagar har kvaliteten gradvis försämrats. Många av de prövningar som genomförts på 1900-talet har saknat den förfining tidigare prövningar hade. Nya prövningar, sådana som vi hittar i böcker av Stephenson och Julian, innehåller mycket användbara symptom men de saknar ofta detaljer, särskilt vad gäller mentala symptom.

Således har vi några hundra grundliga prövningar, resten av materia medica består av ofullständiga prövningar eller toxikologiska rapporter. Många av läkemedlen i Boerickes Materia Medica eller Synthetic repertory har haft otillräckliga prövningar eller inga alls, vilket leder till ökning av vanligt förekommande symptom i motsats till ovanliga och karakteristiska symptom.

I sin Lesser writings säger Kent:

The record of symptoms derived from cases of poisoning, is the poorest kind of evidence for the homeopathic materia medica. They are useful only as collateral evidence. (3)

(Listan på symptom som härrör från förgiftningsfall, är det sämsta slags bevis för den homepatiska materia medican. De är användbara endast som indirekta bevis).(3)

Och:

You cannot count twenty five decent provings since Hahnemann. They leave out what they call imagination and put in morbid anatomy. (3)
(Man kan inte räkna till 25 anständiga prövningar sedan Hahnemann. De utelämnar vad de kallar fantasi och lägger in onaturlig anatomi).(3)

Av detta inser vi det uppenbara behovet att utöka vår materia medica på en fast grund.

Det finns även andra skäl förutom att utöka materia medica som borde uppmuntra oss att delta i prövningar.

Det mesta av den tid vi arbetar med homeopati lägger vi på att undersöka patienter vid ett skrivbord, studera eller analysera fall, i hög grad på ett intellektuellt sätt som inte innefattar hela personen. Att delta i en prövning är en inkörsport till en mer direkt erfarenhetsmässig sida av homeopatin.

Att lära sig om sig själv

But the best provings of the pure effects of simple medicines in altering the human health, and of the artificial diseases and symptoms they are capable of developing in the healthy individual, are those which the healthy, unprejudiced and sensitive physician institutes on himself  with all the caution and care here enjoined. He knows with the greatest certainty the things he has experienced in his own person. Organon §141. (1)
(Dock är sådana läkemedelsprövningar att föredra, som den friske, fördomsfrie, samvetsgranne och finstämde läkaren med den här inlärda omsorgsfullheten gör på sig själv. Han vet ju bäst vad han upptäckt hos sig själv. Sådana egna försök har också ovärderliga för honom själv. Han upplever för det första därigenom som ett ovedersägligt faktum den stora sanningen att det läkegivande i alla substanser – varpå läkedomen beror – ligger hos varje på honom själv prövat läkemedel, i förändringarna av tillståndet, det av honom upplevda sjukdomstillståndet.) (1)

I en prövning tillägnar man sig direkt kunskap om läkemedlets inre väsen. För att verkligen ”vara” en prövning istället för att bara läsa materia medica är en helt annan erfarenhet. Utan prövningar blir homeopatin huvudsakligen en intellektuell sysselsättning som saknar en riktig erfarenhetsmässig bas.

I en prövning blir man läkemedlet. Läkemedlets själ intar centrum i vårt väsen och råder över varje del av strukturen, precis som ett virus tar över en cellkärna och därifrån styr hela cellen till sina egna ändamål. Detta är den djupaste nivå som man kan få nära kunskap om materia medica.

Prövningar är den shamanska aspekten på homeopati. Shamanism är den direkta erfarenhetens medicin. Traditionellt experimenterade shamaner eller healers med olika droger, för att på så sätt öka deras förståelse och medvetenhet, såväl som
att få en direkt kunskap om medicinen. I Richard Grossingers bok Planet medicine kontrasterar han shamansk metoder med ortodox medicin genom historien. Som antropolog undersöker Grossinger dessa metoder på djupet, och ser homeopati som nutida shamanism.

Genom att uppleva den nya artificiella personligheten i ett läkemedel färdas vi till inre platser som vi aldrig annars skulle ha stött på, öppnar gömda ställen hos vår naturliga make-up. Därför lär vi oss lika mycket om vårt inre landskap som vilken resenär som helst skulle ha lärt sig om de länder han eller hon färdats igenom.

Again by such noteworthy observations on himself he will be brought to understand his own sensations, his mode of thinking and his disposition (the foundation of all true wisdom….) (1) Fotnot till §141.
(Vidare får han genom sådana observationer på sig själv dels fördjupad kunskap om sina egna förnimmelser, tankar och sin läggning, dels övning som observatör. Iakttagelser hos andra är inte på långt när så värdefulla som de man fått genom självupplevelse)

Är inte det en intressant mening? Detta innebär att genom att delta i en prövning, kan man lära känna sig själv, bli medveten om sitt innersta. Denna kunskap, djupa kunskap om sig själv, är grunden till visdom. En prövning belyser en inneboende del av oss som ännu är outforskad. Vilken känsla eller fenomen som helst som uppstår under en prövning är ett frö som alltid har funnits inom oss, ett frö som aldrig tidigare grott och blommat. Precis som sol och regn ger näring åt det i sått, så befrämjar prövningen en embryonal sida hos oss. Därför får vi insikt i tidigare dolda aspekter om oss själva. Samtidigt kan vi också varsebli en aspekt på det naturliga universella planet som tidigare dolts för oss. Om vi prövar Scorpion kommer vi att uppleva det inre perspektivet hos en skorpion. Om vi prövar Silicia kommer vi att uppleva en stens eller ett sandkorns innersta väsen. Denna kunskap kan inte hämtas ur böcker. Ätt läsa om och förstå läkemedel kan aldrig ersätta den direkta upplevelsen av en prövning.

Hahnemann fortsätter:

….and he will also be trained to be, what every physician ought to be, a good observer. All our observations on others are not nearly so interesting as those made on ourselves….He who makes these trials on himself knows for certain what he has felt, and each trial is a new inducement for him to investigate the powers of other medicines. (1)
(….och han tränas också I att vara, vad varje läkare borde vara, en bra iakttagare. Alla våra observationer av andra är inte på långa vägar så intressanta som de vi gör på oss själva….Den som gör dessa prövningar på sig själv vet med säkerhet vad han har känt, och varje prövning är en ny drivfjäder för honom att undersöka kraften hos andra läkemedel)

Detta betyder att varje gång vi genomför en prövning, känns det som att vi vill göra mer. Jag ser fram emot nästa prövning eftersom jag vet att det är en lärorik erfarenhet utan motstycke. Ibland är det väldigt roligt, och ibland är det dåligt och man lider. Hur som helst är det ett äventyr.

Slutligen, att genomföra en prövning med en grupp studenter är ett av de bästa sätt att lära sig homeopatins filosofi och struktur, som ger stor insikt i naturens kraft genom medicin och de olika reaktionerna hos vår försvarsmekanism. Därför hyser jag inga tvivel om att prövningar bör vara en del av varje homeopatisk utbildning.

Livserfarenhet

Eftersom vi bara kan lära oss genom nya erfarenheter, och eftersom en prövning per definition är en ny erfarenhet, kommer den att resultera i lärande, eller som man populärt säger, i tillväxt. När man lär sig, blir man tåligare, mer stabil, bättre på att försvara sig.

Skillnaden mellan en prövning och en rå livserfarenhet ligger i potensen och kraften. Vinst och smärta föder varandra. En läxa som lärts på modertinktursnivå kan vara mycket stark eller våldsam och kan orsaka stor skada. Om vi upplever irritation, sorg, matförgiftning, åskväder eller ett ormbett, lär vi oss till priset av en hel del smärta. Detta kan liknas vid en vaccination, vi får en viss immunitet till ett högt pris. Men om livserfarenheten är en mild dynamisk kraft – som i en prövning- så är det inte troligt att det orsakar någon bestående skada. I en dynamisk sjukdom som mässlingen, eller i en dynamisk prövning, lär man sig på ett subtilt sätt, kommer sedan tillbaka till hälsa med mer kunskap och immunitet. Processen analog med en sträng och inkompetent lärare jämfört med en vänlig och förstående lärare.

Ett undantag till denna lärandeprocess är i det fall prövaren av en slump får similimum, då det snarare än ett lärande uppstår ett icke-lärande, ett smältande eller glömmande. ”I strävan att lära något varje dag förvärvas någonting, och i strävan efter Tao varje dag glöms någonting”. (4)

När vi erfar similimum glömmer vi. Vi glömmer våra besvär, våra begär, våra aversioner. Vi blir omedvetna om våra delar. ”När skon passar glömmer man foten”, eller som Kent säger:

If there were no disturbing influence in the interiors of man he never would have symptoms. As you sit there in your seats in a perfect state of quietude or tranquillity you are not conscious of your eyes, of your limbs, of your hair. You have to stop and think whether you feel or not. When all the functions carried on in a perfectly orderly way you have no consciousness of your body, which means that you are in freedom. When not in freedom the individual says, “I feel” (5)
(Om det inte fanns något störande inflytande I människans inre, skulle han inte ha några symptom. När ni sitter där i era stolar i ett perfekt tillstånd av tystnad eller stillhet är ni inte medvetna om era ögon, era lemmar eller ert hår. Du måste stanna upp och tänka efter om du känner eller inte. När alla funktioner fungerar perfekt är du inte medveten om din kropp, vilket innebär att du är i frihet. När du inte är i frihet säger du, ”Jag känner”)

Rädsla för prövningar

….det bästa för en läkare är att utföra sina experiment på sig själv; om han gör det får han en stor fördel vad gäller noggrannheten i symptomen, i att skaffa vanor och krafter av observationen, och hans hälsa, långt från lidande, i långa loppet kommer han att ha stor nytta av försöken. (6)

En korrekt genomförd prövning kommer att förbättra hälsan hos vem som helst, den kommer att ställa saker och ting i ordning. Det var Hahnemanns råd till unga män att genomföra prövningar. (5)

Det är inte konstigt att många homeopater har farhågor vad gäller att genomföra en prövning, Man kan tänka, ”om jag genomför en prövning kommer jag att fördärva min hälsa, jag kommer att bli sjuk och lida – vem behöver det?” Det är sant, man kan lida, men man måste lida för att bli bra. Litet milt lidande här och där hjälper oss att växa, och kommer till och med att förbättra vår hälsa. Hahnemann säger:

Let us not be imagined that such slight indispositions (i.e putting out of position –J.S.) caused by taking medicines for the purpose of proving them can be in the main injurious to the health. Experience shows on the contrary, that the organism of the prover becomes, by these frequent attacks on his health, all the more expert in repelling all external infuences inimical to his frame and all artificial and natural morbific noxious agents, and becomes more hardened to resist everything of an injurious character, by means of these moderate experiments on his own person with medicines. His health becomes more unalterable; he becomes more robust, as all experience shows. (1) Fotnot till §141. (1)
( Låt oss inte tro att sådana mindre indispositioner (dvs satt ur position – J.S.) orsakade av att ta mediciner i syfte att pröva dem kan vara ett allvarligt hot mot hälsan. Erfarenhet visar tvärtom att prövarens organism av dessa upprepade attacker på hans hälsa blir alltmer skicklig på att avvärja all extern påverkan som är skadliga för hans utveckling och alla artificiella och naturliga patogena och skadliga ämnen, och blir alltmer härdad att stå emot allt som kan skada, genom dessa måttfulla experiment med mediciner på sig själv. Hans hälsa blir bättre, han blir mer robust, som all erfarenhet visar.)

Efter varje prövning jag genomfört har jag frågat prövarna om de känner att de haft nytta av eller skadats av upplevelsen. I de allra flesta fall (80-90%) känner deltagarna att de haft nytta av prövningen, och de flesta var villiga och angelägna att delta i en annan prövning.

Men ett litet antal av prövarna förblir inte opåverkade. Vanligen varar inte besvären länge, men i sällsynta fall har det förekommit att problemen varat i månader, eller till och med år. Detta påminner oss om att genomföra en prövning är ingen lätt uppgift och ska göras med omsorg och ansvar, prövarnas säkerhet sätts alltid i första hand.
Nagapul säger:

Prövaren eller prövningsteamet ska avbryta prövningen om han eller hon bedömer att prövningen kan vara till skada.

De avgörande faktorerna är att välja relativt friska människor, och inte repetera läkemedlet efter det att symptomet uppkommit. Handledningen skall pågå tills symptomen avtar, och av den anledningen är jag försiktig med kortsiktiga prövningar utan långsiktig uppföljning.

Ett annat skäl till att homeopater nuförtiden är motvilliga till att delta i prövningar är att de är så upptagna med deras pågående konstitutionella behandling. De tror att prövningen blir ett mellanspel som kommer att hejda deras sökande efter ”den heliga graal”, det similimum som leder till hälsa och upplysning. Ett kort uppehåll borde inte innebära några hinder för deras utveckling, och många har blivit förvånade över att prövningen har gett bättre resultat än deras tidigare behandling! Prövningar är homeopatins gåva till homeopaten, en gåva som vi får då vi ger oss ut i det okända.

Olika slags prövningar

Det finns två extrema metoder av prövningar att göra, med många varianter däremellan. Å ena sidan den välorganiserade, noggranna och grundliga prövningen med ett stort antal personer, i syfte att få full kunskap om ett nytt läkemedel, inkluderat fysiska, mentala och emotionella symptom över en lång tidsperiod. Resultatet redovisas i materia medica och repertorier för klinisk information. Informationen är tillgänglig för eftervärlden så att homeopater kan använda den med förtroende och för all framtid. Ett sådant projekt måste naturligtvis genomföras med extrem omsorg och grundlighet. En sådan prövnings metodologi kommer att tas upp i detalj i längre fram.

I andra änden återfinns den ”informella” eller ofullständiga prövningen. Detta kan vara en prövning man genomför på sig själv eller med några vänner, på en patient, eller med en studiegrupp. Den här sortens prövning genomförs för att få direkt inre erfarenhet av ett läkemedel, antingen personligen eller som en grupp. Och syftet är inte alltid att publicera resultatet, eller lämpligt att publicera. Det är ofta en prövning av ett befintligt läkemedel. Detta är den typ av prövningar homeopater gjorde förr i tiden. Kanske vaknade de upp en tisdagsförmiddag och tänkte, ”Idag händer det inte mycket, bara 40 patienter och några artiklar att skriva, kanske jag skulle ta och göra en liten prövning!” Och så genomförde de en liten självprövning. I de tidiga prövningarna hittar vi ofta ”Dr Jones hade svårt att ta hand om sina patienter idag eftersom han inte kunde sluta skratta”, eller ”han kände sig illamående etc”. Den här sortens prövning kan man göra närsomhelst.

Mellan dessa extremer finns en stor gråskala. En prövning kan genomföras med en studiegrupp eller vid ett seminarium genom att varje student tar en enkeldos några dagar innan eller under seminariet, och sedan jämför sina upplevelser. Dessa prövningar fokuserar ofta på drömmar och mentala symptom i ett försök att hitta läkemedlets djupare innebörd. Denna metod har använts mycket av Jurgen Becker i Tyskland och har anammats av andra lärare. Tanken är att upptäcka det huvudsakliga omedvetna temat hos läkemedlet under seminarieprövningen. Detta förbättras ytterligare genom att diskutera upplevelsen med gruppen för att vädra och formulera de centrala tankarna.

Fördelen med denna metod är att den kan vara en genväg till läkemedlets innersta essens. Det stora antalet homeopater som samlats är idealiskt för en kort prövning. Å andra sida kan vi missa den större helheten vad gäller fysiska, generella och långsiktiga symptom som utgör en hel prövning, lite grann som att äta en ”cherry and icing” utan tårtan. Dessa fysiska och generella detaljer kan verka tråkiga i jämförelse med mentala och drömmar, men är en viktig del av det homeopatiska läkemedlet. Den fullständiga totaliteten av symptom är den säkraste vägen i sökandet efter similimum. (1). Organon  §7

Ett annat skäl att genomföra en ofullständig prövning är att göra det möjligt för läkemedlet att bli ”legaliserat”. Vissa länder accepterar läkemedel som har prövats, därför är det bra juridiskt sett att genomföra en kort prövning för att läkemedlet ska kunna finnas i farmakopeérna.

Men de absolut vanligaste prövningarna är de som görs oavsiktligt av patienter som får olika läkemedel. Förskrivningen framkallar naturligtvis prövnings symptom hos den känsliga patienten. Organon §156 och §256 . Detta är en extremt vanlig företeelse, och en värdefull källa av symptom. Olyckligtvis tas dessa felaktigt för försämringar, läkandekriser, att gamla symptom kommer tillbaka eller att ”allt kommer ut”.

Alla dessa metoder representerar en samling tillvägagångssätt , så breda och ofta så kontroversiella som själva homeopatin. Alla har olika syften och alla har meningsfulla och användbara vägar att berika den homeopatiska erfarenheten.

Reaktioner på läkemedel

Låt oss nu överväga alla möjliga reaktioner som kan uppstå av ett läkemedel under prövning. Dessa beror vanligen på förhållandet mellan prövarens känslighet och det prövade läkemedlets karaktär. Andra faktorer är potens, känslighet, dos, repetition och timing.

Eftersom det prövade läkemedlet har en totalt helt slumpmässig relation till den relativt friska prövaren, är de sammanslagna möjligheterna för olika reaktioner oändliga. Men om vi grovt delar in de olika möjligheter av reaktioner i grupper, kommer det att bli tre huvudkategorier i enligt de tre typerna av förhållanden mellan artificiellt patogena läkemedel och människor. Dessa är allopatiska, antipatiska och homeopatiska.  Organon  § 22-24 och §58-62.

Homeopatisk reaktion

I alla prövningar finns en möjlighet att vissa prövare kommer att få sitt similimum av en slump. Om en patient med hydrogen sjukdom prövar Hydrogen kommer hon att bli frisk. Det är häpnadsväckande att se hur många personer som blir bättre av en prövning. Vid var och en av mina prövningar har det alltid varit några lyckliga prövare som har upplevt att de fått en väsentligt bättre allmän hälsa. En typisk reaktion är först en försämring följd av en förbättring, eller bara en skön lång förbättring som beskrivs i Kents ”12 remedy reactions” nummer 3 och 4. Med andra ord var det prövade läkemedlet antingen en nära liknande eller det tidigare svårfångade similimum!

I dessa fall läggs de botade symptomen till som prövningssymptom. Men det är viktigt att symtomets exakta karaktär fastställs innan botandet. (Se avsnittet om extraktion).

Similimum och prövning

Detta ledde till att jag funderade över den väsentliga skillnaden mellan ett förskrivet läkemedel och en prövning. Det förstnämnda väljs för att förbättra hälsa och det senare för att orsaka sjukdom. Ändå ser vi att vissa förskrivningar orsakar sjukdom och att vissa prövningar förbättrar hälsa.
Till viss del vilar skillnaden mellan prövning och förskrivning i homeopatens och prövarens avsikter. Detta är en svår kraft att mäta, och resultaten motsvarar inte alltid teorin. Rent praktiskt tror jag att avsikten visar sig huvudsakligen genom att välja ett liknande medel.

Den stora skillnaden mellan prövning och similimum är att en prövning är utformad att framkalla nya symptom, medan ett similimum kommer att återskapa gamla symptom  (och att patologiska symptom försvinner). Jag insåg att det enda läkemedel som inte kunde prövas var similimum (det rätta läkemedlet i rätt potens och dosering vid rätt tillfälle). Därför har jag formulerat följande lagar:

Simillimum är läkemedlet som inte skapar något nytt

eller

Simillimum är läkemedlet som inte gör en prövning

eller

En prövning kommer att inträffa bara som ett resultat av ett läkemedel som inte är similimum

Om vi tar detta ett steg längre kan vi också reflektera över det faktum att varje felaktig homeopatisk förskrivning kommer att resultera i en prövning (Organon §156 och§256), missuppfattas ofta av homeopater som försämringar eller läkandekriser.

Antipatisk reaktion

Vad gäller antipatiskt läkemedel kommer reaktionen att bli förbättring följt av försämring. Detta betyder att det första som händer i prövningen kommer att bli en känsla av välbefinnande eller förbättring av symptomen, följt av en försämring av prövarens situation. I kliniska sammanhang skulle detta ses som ett olyckligt resultat som behöver motgift, indikerar antingen en mycket ytlig förskrivning eller en organisk patologi (”Kents remedy reaction” nummer 5). Men eftersom prövaren är relativt frisk borde de kunna komma tillbaka dynamiskt till deras tidigare tillstånd så snart den antipatiska effekten är över. Om det efter en rimlig tid inte har skett någon förbättring ska ett motgift ges. (Se sektionen om att ge motgift mot en prövning). Detta är vanligtvis ett tecken på att prövaren inte var frisk nog, och inte kunde komma  tillbaka.

 Allopatisk reaktion

Den tredje möjliga reaktionen, och den mest vanliga är den allopatiska reaktionen som inträffar då läkemedlet inte har någon homeopatisk eller antipatisk relation till prövarens mottaglighet. Ju mer logiskt oberoende läkemedlet är gentemot prövaren, desto mer allopatisk kommer den att bli. Beroende på den minskade relationen mellan läkemedlet och prövaren kommer det att bli proportionellt färre symptom i prövningen. Ju mer olikt läkemedel, desto färre symptom kommer det att bli. För att uppnå resultat i de här fallen måste man ge läkemedlet upprepat mer frekvent, och verkningarna blir vanligtvis av mer lokal och vanlig natur. Jag har sammanfattat följande lag:

Den styrka och repetition av dosen som behövs för att åstadkomma en förändring är i omvänd proportion till likheten.

Detta är anledningen till att sämre förskrivningar måste repeteras ofta (och i lägre potens). Medan detta bara är ett teoretisk simillimum, finns det oändliga allopatiska relationer mellan prövare och läkemedel som täcker ett stort antal möjligheter. Därför bringar varje prövare ljus över olika aspekter i läkemedelsbilden. Därför säger Hahnemann i Organon §135 (1) att en prövning kan färdigställas endast om den genomförs av personer med många olika konstitutioner och av båda kön.

Varje konstitution kommer att ta fram en ny annan aspekt på läkemedlet. Om vi prövar Neon, kommer varje person att lyfta fram olika symptom. En lyfter fram hals, någon lyfter fram fötter och en annan sinne. Därför ju mer varierad känslighet, desto fler varierande symptom. (Se paragraf 134) Hos Calcarea Carbonica prövaren kommer symptomen att representera Neon symptomen hos Calcarea Carbonica. Likaså hos Sulphur prövaren kommer de att vara en överlappning mellan Neon och Sulphur.

De symptom som framkallas av en allopatisk relation i en prövning är en blandning av de konstitutionella symptomen och läkemedlets symptom. Därför ju mer avlägsen relation, desto ”nyare” symptom. Men, om vi tänker efter noga, vet vi att det finns inget i världen som är ”nytt”, allt har funnits tidigare. Så alla patentens symptom har funnits i fröform, dolt i tiden. Det är det relativa nya eller förtrogenheten hos ett symptom som indikerar läkemedlets relation med prövarens similimum.

(läkemedlet som är olikt kommer)….att framkalla åtföljande symptom, och många fenomen från dess samling av symptom blandas upp med patientens hälsotillstånd, som emellertid samtidigt är symptom på själva sjukdomen, även om de fram till nu aldrig eller mycket sällan upplevts. (1). Organon §180.

Primära och sekundära symptom

Så vi finner att den antipatiska och homeopatiska reaktionen är ganska lika men omvänd, först förbättring och sedan försämring, eller försämring först och sedan förbättring. Detta är ett uttryck för primära och sekundära händelser, den ena uppenbart ”bra” och den andra ”dålig”. Detta är anledningen till att de flesta prövare känner sig mycket bra eller upprymda under ett visst stadie av prövningen. Man bör skilja mellan dessa ”höga” tillstånd som karaktäriseras av glädje eller skratt och en förbättrad hälsa, som alltid skapar en känsla av harmoni från centrum.

I själva verket finns det ingen fast primär eller sekundär verkan hos ett läkemedel. Primärt och sekundärt är bara aspekter på dualitet och ordningsföljden kan bli omvänd i relation till omständigheten. Dessa omständigheter styrs av känslighet, potens och tidsfaser, men många andra faktorer kan spela roll – möjligen också medvetandegraden hos observatören. Detta är en av anledningarna till att det råder så mycket förvirring i litteraturen gällande primära och sekundära reaktioner, vilket ledde till att Kent kom fram till att, för praktisk användning, behöver ingen skillnad göras.

Till exempel så kommer Opium att framkalla diarré följd av förstoppning hos vissa, men förstoppning följd av diarré hos andra, eller till och med hos samma prövare vid en annan tidpunkt eller potens. Vid en prövning av Hydrogen, fick en prövare en omedelbar känsla av att han drogs neråt, medan andra prövare började prövningen med en känsla av att flyta uppåt.

Dessutom, i vissa fall kan samma prövare uppleva en omvänd ordningsföljd av primära och sekundära händelser vid efterföljande prövningar. Till exempel, vid en prövning av Hydrogen 6c, kände sig en kvinnlig prövare behagligt mjukare och mer kvinnlig. Detta inkluderade fysiska symptom som att det försvann hår i ansiktet och hon fick större bröst. Men när hon prövade läkemedlet igen efter 6 månader i potensen 30c, producerade hon motsatta manliga symptom och karaktäristika.

En annan punkt som framkommer gällande detta är de tillsynes motsägelsefulla uttalanden de klassiska homeopaterna gällande den relativa betydelsen av primära gentemot de sekundära symptom i en prövning. Hahnemann säger I Organon §137:

….so much more distinctly are the primary effects developed, and only these, which are most worth knowing, occur without any admixture of secondary effects or reactions of the vital force. (1)
(….desto tydligare visar sig förstverkningarna – och endast dessa, de värdefullaste – och inte några efterverkningar eller motverkan från livskraften.

Det är av detta och från sådant som tidigare skrivits (8) uppenbart att Hahnemann trodde att den primära reaktionen är den viktigaste. De flesta korttidsprövningar  koncentrerar sig på dessa effekter.

Men Hering och Boenninghausen gör gällande att de symptom som kommer sist (d.v.s. den sekundära reaktionen) är den viktigaste.

År 1844 skrev Hering:

…. det kunde inte finnas några så kallade  användbara primära verkningar och värdelösa sekundära. ..Dessa senare effekter har felaktigt tillskrivits en sjuklig reaktion och kallades motsatta, utan någon kunskap om vad som menades med motsatt.
Ju längre och mer varaktig, och ju mer motsatt dessa sena verkningar är, desto mer användbara är de för läkaren (JS anm.)

Men det verkar som om Hahnemann bara hade sin åsikt gällande den primära reaktionens viktighet under sina unga år, medan han prövade läkemedel i toxikologiska doser. När han började pröva potenserade läkemedel ändrade han uppfattning om detta, så när han publicerade ”Chronic Diseases” var han helt övertygad om att de senare sekundära symptomen var viktiga.

Jag tror, precis som Kent, att primära och sekundära reaktioner har samma värde, reversibla beroende på omständigheterna. Därför är alla symptom som framkallas av läkemedlet viktiga, oavsett i vilken ordning de kommer. Oavsett i vilken ordning de kommer är det bara genom att uppfatta läkemedlets dubbla natur som vi till fullo kan förstå hur det fungerar.

Totaliteter

Reaktionen kommer också att variera beroende på graden av totalitet med vilken ett läkemedel täcker in prövaren i någon av de tre varianterna, allopatisk, homeopatisk eller antipatisk. Ett läkemedel kan vara antipatiskt till ett lokalt tillstånd och tar därför bara bort det tillståndet temporärt innan en försämring tillträder.

Till exempel, om överlappningen mellan läkemedlet och patienten endast är att patienten har varma fötter, emedan läkemedlet producerar kalla fötter, kan fötterna först bli kalla och sedan varmare. Eller om läkemedlet täcker in ett lokalt besvär som acne och detta tillfälligt trycks ner. Ett läkemedel som bara delvis täcker in en totalitet kan aldrig bota.

I några få fall täcker läkemedlet in hela totaliteten av symptom hos prövaren i ett homeopatiskt eller antipatiskt samband (men aldrig allopatiskt). Det är de fallen som uppvisar den största känsligheten gentemot detta speciella läkemedel och därför ofta ger de bästa prövningarna.

Känslighet

En annan huvudfaktor än prövarens mottaglighet för läkemedlet som ger reaktionens kvalitet är känslighet. Detta sträcker sig från extrem känslighet till total avsaknad av reaktion. Det finns två typer av känsliga prövare i den här situationen. De som är känsliga för medicinen speciellt och de som är känsliga generellt. De senare kommer att pröva alla mediciner, som Kent nämner i sin läkemedelsreaktion nummer 8. Dessa personer är extremt användbara prövare, men ofta svåra att bota eftersom näraliggande men inte exakta läkemedel kommer att skapa en prövning. Denna hyperkänslighet är mer vanligt förekommande hos kvinnor, även om den förekommer hos män också. Den förekommer ofta hos personer som är generellt känsliga för intryck och miljöfaktorer, eller som är mediala på ett eller annat sätt.

En känslig prövare kan ”göra” en hel prövning, bringa ljus över de mest djupgående aspekterna hos läkemedlet på ett fantastiskt sätt. Hahnemann  stödde helhjärtat prövningarna som genomfördes av dessa ”säregna” prövare:
To the latter category belong the so called idiosyncrasies, by which are meant peculiar corporeal constitutions which, although otherwise healthy, possess a disposition to be brought into a more or less morbid state by certain things which seem to produce no impression and no change in many other individuals……..That these agents do actually make this impression on every healthy body is shown by this, that when employed as remedies they render effectual homeopathic service to all sick persons for morbid symptoms similar to those they seem to be only capable of producing in so called idiosyncratic individuals. (1) Organon §117.
(Till sistnämnda hör de s.k. idiosykrasiafallen, bland vilka man urskiljer människor med särskild kroppsbeskaffenhet. Även om de annars är helt friska tål de inte vissa speciella företeelser, som de blir mer eller mindre sjuka av, men som inte alls tycks förändra eller störa andra människor……..Att dessa krafter verkligen utövar denna påverkan på varje organism ser man därav att de kan tjäna som läkemedel hos alla sjuka personer mot åkommor, liknande dem som de själva ger upphov till hos de s.k. idiosynkratiska personerna.

Ofta förs de viktigaste prövningssymptomen fram av en eller två känsliga prövare, de övriga fyller ut med de vanliga symptomen.

Vissa symptom produceras mer frekvent av läkemedlen.  – that is to say, in many individuals, others more rarely or in a few persons, some only in very few healthy bodies. (1) Organon  §116.
(Vissa läkemedelstyper visar sig ofta och hos många människor, andra mer sällan eller hos endast några få personer, andra åter hos mycket friska människor.

Många välkända läkemedels nyckelsymtom och ”bilder” härrör från endast en eller två idiosynkratiska eller känsliga personer.  Detta skapar en paradox, eftersom dessa symptom beskrivs som vanliga i repertoriet, beroende på det faktum att endast en prövare har upplevt dem. Men dessa symptom kan representera läkemedlets innersta natur. Detta faktum kastar lite tvivel över många homeopaters förlitande på de starkare symtomen i repertoriet (black type). Medan de naturligtvis är mycket viktiga, kan ett vanligt symptom vara nyckeln till ett specifikt läkemedel.

Som tidigare nämnts är en känslig prövare en värdefull tillgång i en prövning. Vissa    kommer att njuta av den nya upplevelsen och är villiga att delta i prövning efter prövning. Då de naturligtvis är samma person kommer symptomen förefalla att en tråd som löper genom dessa prövningar. Detta ogiltigförklarar inte dessa symptom eftersom de alltid kommer att vara en mix av läkemedlet och konstitutionen.

Prövaren kan ha vad som kallas idiosynkrositet, en svag punkt, och ändå vara fullt kapabel att utföra fysiska experiment, och symptomen som utvecklas i honom med stöd av denna idiosynkrositet kan fortfarande tas emot som en del av läkemedlets effekt; för vad är idiosynkrositet om inte en tendens att bli påverkad av med högre svårighetsgrad än vanligt? Det är faktiskt bara det predisponerade som orsakar en viss höjning i känslighet, och läkemedlets effekt, så väl som det patogena medlet, en predispositionsorsak är alltid nödvändig.(6)

Många av Hahnemanns prövningar genomfördes av känsliga prövare. På grund av det faktum att vissa av deras symptom upprepades i olika prövningar har verifierats kliniskt vid många tillfällen därefter.

For as two things are required for the production of these as well as all other morbid alterations in the health capability of the vital force that animates the organism to be influenced by it – the obvious derangements of man – to wit the inherent power of the influencing substance, and the of health in the so called idiosyncrasies cannot be laid to the account of these peculiar constitutions alone , but they must also be ascribed to these things that produce them, in which must lie the power of making the same impressions on all human bodies, yet in such a manner that but a small number of healthy constitutions have a tendency to allow themselves to be brought into such an obvious morbid condition by them. (1) Organon § 117
(För att utlösa dessa och alla andra besvärande sjukliga förändringar i den mänskliga organismen fordras både exponering för den verksamma substansens inneboende kraft, och organismens egen mottaglighet för påverkan av denna. De påfallande insjuknandena i dessa s.k. idiosynkrasier kan inte bara hänföras till den särskilda kroppsbeskaffenhet utan måste härledas även till föremålens förmåga att påverka. Dessa måste tillika ha kraft att göra samma intryck på alla mänskliga organismer. Men endast ett fåtal friska organismer låter sig försättas i ett så påfallande sjukligt tillstånd.

I andra änden av spektrat från de känsliga är de som inte får någon reaktion alls, som knappt reagerar på något läkemedel. Detta förekommer i högre utsträckning hos män. De är dåliga prövare och svåra att bota.

Potens

En annan variabel är potensen i förhållande till känslighet. Jag har inte dragit några definitiva slutsatser om detta förutom att jag från mina prövningar kommit fram till att det inte finns något som bevisar den vanliga uppfattningen hos homeopater att höga potenser påverkar mentalt medan låga potenser påverkar den fysiska kroppen. Många av de mest framträdande symptomen vid prövningarna av Choklad och Vätgas kom från låga potenser, t.ex. 6c.

Av 305 mentala symptom hos Vätgas, kom 61 av den sjätte potensen (2 prövare), 17 av den nionde potensen (1 prövare), 27 av en tolfte potensen (3 prövare), 3 av den femtonde potensen (2 prövare), 140 av den trettionde potensen ((3 prövare) och 56 av den tvåhundrade potensen (4 prövare) Vi kan få fram det genomsnittliga antalet mentala symptom per prövare för varje potens.

I Vätgasprövningen var det genomsnittliga antalet mentala/emotionella symptom per prövare: För 6c=30,5, 9c=17, 12c=9, 15c=1,5, 30c=46,6, 200c=14

I detta fall verkar det inte vara något klart samband mellan mentala symptom och potens.

Vi behöver bara studera ett läkemedel som Plumbum, som härrör huvudsakligen från toxiska doser, för att se vad moderstinkturen kan göra med sinnet. Jag tror att skillnaden med att pröva högre potenser är att de orsakar mer dynamiska symptom hos varje känslig prövare.

I detta avseende skingrar en noggrann prövning myten att en sjukdom alltid börjar i sinnet, eftersom min erfarenhet är att fler blir fysiskt påverkade långt innan de mentala symptomen uppstår. Man kanske kan påstå att de mentala symptomen inte var uppenbara hos prövaren, men det kan även gälla fysiska symptom. Dessutom var tillsynen rigorös, vilket möjliggjorde att dessa fina förändringar kunde upptäckas.

Som tidigare nämnts, var en annan intressant effekt att ibland kunde efterföljande prövningar med olika potenser hos samma person resultera i en omvänd primär och sekundär verkan. Detta kan relateras till Arndt-Schulz lagen, som formulerades 1888, och förklarar läkemedels omvända verkan i olika doser. Forskning av Paul Callinan (10) innebär att en fullständig utredning i det här ämnet skulle vara kliniskt värdefull. Hering förstod den här effekten:
Alla tecken från en prövning med höga potenser är desamma som eftereffekterna av låga potenser eller så kallade starkare doser. Men det finns ingen motsvarighet hos de primära effekterna hos de senare. Därför producerar prövningar med lägre potenser samma tecken under sina sista dagar som de höga potenserna frambringar omedelbart. (9)

Störande faktorer

The person who is proving the medicine…should have no urgent business to distract his attention; he must devote himself to careful self-observation and not to be disturbed whilst so engaged; his body must be in what is for him a good state of health, and he must possess a sufficient amount of intelligence to be able to express and describe his sensations in accurate terms. (1) Organon §126
(En försöksperson….får inte ha några trängande göromål som avhåller honom från att fullfölja den aktuella observationsrutinen. Han skall med god vilja ha uppmärksamheten riktad på sig själv och därvid vara ostörd. En sådan person måste inte bara vara kroppsligt frisk, utan även ha så mycket förstånd att han kan formulera en tydlig beskrivning av hur han känner sig.

Innan Scorpionprövningen mediterade jag om detta. Jag antog att det kunde vara intressant för folk att fortsätta i deras 2000 tals livsstil med stimulantia såsom alkohol, kaffe, Tv, undersökningar, filmer etc.., så att vi skulle kunna observera prövningarnas effekter på dessa händelser.

Jag förstod senare att dessa externa influenser bara är hinder mot att bota, ”oljud” eller föroreningar, och de förorenar den mänskliga ekonomin och förmörkar läkemedlets mjuka rytm. Hahnemann uttrycker den här tanken på ett fint sätt:

The softest tones of a distant flute that in the still midninght hours would inspire a tender heart with exalted feelings and dissolve it in religious ecstacy, are inaudible and powerless amid discordant cries and noise of day. (1) Organon  fotnot till §261
(Den mjukaste ton från en fjärran flöjt I den stilla midnattstimmen skulle inspirera ett ömsint hjärta med exalterade känslor och smälta dem i religiös extas, är ohörbara och maktlösa mitt ibland dagens disharmoniska gråt och oljud)

Vad som är viktigt är att uppfatta kärnan, de finstämda känslorna och funktionerna, och kärnan förblir densamma oavsett i vilket århundrade vi lever i och vilka influenser som omger oss. Det är förklaringen till varför vi fortfarande kan använda Hahnemanns läkemedel så framgångsrikt, även om prövningen inte talar om för oss vilket bilmärke prövaren föredrog.

Ett dynamiskt  läkemedel är så skonsamt och raffinerat att en ren organism är mycket mer lämpad att uppfatta dess delikata utstrålning. En bullrigt, stört uttrycksmedel skulle inte förmedla budskapet på ett sådant rent sätt. En av de mest användbara prövarna jag känner fastar ofta några dagar innan en prövning.

Å andra sidan är det inte alltid möjligt att ta in på ett hälsohem i tre veckor innan en prövning, att äta en ren diet och aldrig läsa en tidning. Att ha helt oförorenade prövare vore helt fantastiskt, men tyvärr är det opraktiskt. Vi har varken finansiering eller tid för folk att lämna sina normala rutiner. Jag upplever att prövare är tillräckligt känsliga om de tar någorlunda väl hand om sin hälsa. Om en prövare blir berusad första dagen kommer vi troligen inte att få en klar bild. Jag rekommenderar att prövare har en så ren livsstil som är möjligt för dem, vilket är olika för olika människor. Tedrickare och rökare kan inte förväntas ge upp sina vanor. Om de skulle kunna sluta med te, cigaretter eller alkohol bör de göra det minst tre veckor innan prövningen påbörjas. Så här säger Dunham om detta:

Under en prövning skall prövaren avstå från att använda mediciner, kosmetika och parfym, men bör inte avvika från hans eller hennes vanliga diet och levnadssätt. Vanor som funnits så länge så att de har blivit ”en andra natur” bör få fortsätta med måtta, eftersom att plötsligt bryta dem är att på en gång inleda ett sjukligt tillstånd. (23)

Det är också viktigt att inte ha brådskande affärer att ta hand om, inom rimliga gränser. Likväl så finns det aldrig en perfekt tid, så vi måste vara flexibla.

Dagliga rutiner bör vara som vanligt: det borde ligga inom prövarens normala område….stressade situationer såsom undersökningar, oro och stora gräl, särskilt om inte föremålet inte är vant vid dem, stör läkemedelsprövningen. (13)

Slumpmässig sjukdom

Under prövningen bör man vara särskilt uppmärksam på slumpmässiga externa faktorer som kan påverka prövaren och ge upphov till falska symptom. dessa inkluderar infektioner, epidemier, förkylningar, att bli utsatt för skadlig påverkan och förgiftningar inklusive olika former av föroreningar. I tillägg kan externa känslomässiga faktorer såsom sorg, chock, rädsla etc. påverka patienten och ge upphov till symptom som inte är relaterade till prövningen.

Naturligtvis kan vissa påstå att dessa externa faktorer bara är en reflektion av prövningen snararare än en extern olycka, och därför borde inkluderas. Men jag känner att linjen mellan individen och omgivningen måste dras någonstans, precis som varje cell har ett yttre membran.

I alla fall med starka externa krafter, eller starkare olikartade sjukdomar är det klokt att eliminera de resulterande symptomen eller i starka händelser för att avsluta prövningen. Lippe säger:

En epidemi av övre luftvägsinfektioner bland prövare och andra studenter frambringade andra problem. I många fall avslutades prövningen tidigt på grund av detta. Som tur var rapporterades många av dessa förkylningar. Då en av de som påverkats visade sig vara en placebo, blev hans uppgifter värdefulla för jämförande analyser. Slutligen bestämdes det att förkylningssymptomen inte var förkylningsrelaterade. Signifikant var att ingen av dem som utvecklade andra symptom var påverkade av epidemin. Detta kan vara ett exempel på den ide som presenteras i paragraf 36 i Organon: att när två olika sjukdomar möts, tar den starkare ut den svagare. (14)

”Som om en person”

En prövning är en artificiell epidemi. Alla individer som deltar blir en hel och enhetlig organism. De delar samma källa och deras vitalkraft sammanfogas. Därför är den viktigaste gemensamma faktorn ”som om en person” faktorn. Vid prövningen av Neon, var det som om vi alla blev en Neonorganism tillsammans. Nagpaul sade om prövningar:

Det finns vissa former av prövningar som är enmansföretag, men det är ingen riktig prövning. Varje prövning är ett gemensamt företag. (7)

Vad är den praktiska konsekvensen av detta?
När vi prövade Vätgas försökte jag att snabba på sammanställningen och redigeringen genom att delegera. I stället för att göra allt arbete själv som jag gjorde vid prövningen av Scorpion, lade jag ut arbetet på några studenter och de gjorde extraktionen, jämförelsen och redigeringen. Experimentet föll inte väl ut eftersom att varje individ upplevde en separat, fragmenterad del av prövningen utifrån deras egna personliga synvinkel, och följaktligen fanns det ingen ”som om en person” faktor. Jag insåg att ”som om en person” idén måste speglas i verkligheten. Endast om en person behärskar hela processen kommer prövningen att ha det nödvändiga sammanhanget. Denna person bör uppfatta gruppen som en hel organism snarare än separata bitar. Han eller hon bör följa prövningen från de tidiga stadierna till slutet, och till slut dra ihop de separata trådarna till att bilda en bunt.  Praktiskt taget avspeglas detta i följande områden:
- Använda samma kriterier för att välja symptom
- Identifiera liknande symptom hos olika prövare
- Känna av prövningens övergripande tema som kommer att vara till hjälp i       processen att validera eller förkasta symptom
- Upprätthålla ett enhetligt grammatiskt och verbalt format, ”dela upp” stora symptom på ett konsekvent sätt.

Ett nära team på två personer kommer att klara av detta, men tre är ofta för mycket.